http://www.lilliput-information.com/indexx.htm
Har modtaget dette
fra svensk anonym kilde, der ønsker denne dokumentation ud til en bredere
kreds.
Vore værste
formodninger bekræftes
Om droger och hjärnan - vår optimism på linkahåll ?
Redigeret af : alias Dr Henrik Jönsson
1 Amfetaminer
1.1
Ingen full konsensus om hjärnskador och amfetaminer
I Sverige pågår
idag en strid om amfetaminanvändningens omfattning för den svåravgränsade
gruppen av barn med ‘hjärndysfunktioner’ (Asperger, DAMP/ADHD, MBD etc. - de
såkallade ‘bokstavsbarnen’). Eftersom prevalensuppgifterna för dessa - ofta
diskreta - hjärnskador varierar mellan 1-2%, 2-7% och 10-22% är denna strid
förståelig. Det handlar om inte mindre än 12.000 - 260.000 barn, varvid det är
just gruppens storlek och gränsdragningen för dess definition som är det
största frågetecknet. Vissa patienter mår uppenbart väl av amfetamin i låga
doser. Därför kan man sammanfatta problemet - något förenklat - så här: Skall
vi behandla några hundra, några tusen eller några tiotusen barn med amfetamin? För
närvarande är det nog ca 4.000 som får denna terapi.
Den i detta ämne ledande neuropsykiatriska Göteborgsgruppen kring C Gillberg vill låta framskina en stor internationell enighet, som dock på inget sätt är given. Många specialister, t ex i Storbritannien professorerna Eric Taylor och Michael Rutter (den sistnämnde den kanske mest renommerade brittiske barnpsykiatern), talrika högst meriterade forskare i USA, Kanada, Australien, Nya Zeeland, Österrike och Tyskland (bland dessa toxikologen prof Gabriel Nahas, New York/Paris, författare av 600 publikationer i ämnet och under 30 år WHO:s rådgivare i drogfrågor, de forskande psykiatri- och neurologiprofessorerna Volkow, Nestler, Negrete och Ellison (USA), Täschner (Stuttgart), Keup (Bonn), Waser (Basel), Hippius (München), Lehman, Dawirs, Teuchert (Bielefeld) - listan kan förlängas till det tiodubbla och skulle säkert också innehålla den framlidne Nils Bejerot, om han vore bland oss idag) ifrågasätter de obevisade ADHD-teserna och den idag snabbt stigande amfetaminförskrivningen med goda argument. Även i Sverige råder inte någon full enighet och svenska opponenter till denna trend (Rydelius, Zetterström, JO Larsson, Elinder, Kärfve) står ingalunda ensamma i världen. De är många fler än de få som vågar framträda med namn. Men deras öde är att bli åthutade med fula insinuationer (‘scientologer’, ‘virrhjärnor’, ‘rättshaverister’), hotade med indragning av forskningsmedel, motarbetade och misskrediterade. Typiskt är följande exempel: Den välmeriterade molekulärbiologen och farmakologen Tomas Ljungberg blev av Socialstyrelsen anlitad som oberoende expert för en utvärdering av den publicerade ADHD-forskningen. När han inte kom till önskat resultat, utan beskrev denna forskning som så subsolid och spekulativ som den är, ratades han omgående och omnämns inte ens längre i sammanställningar av olika åsikter i frågan. Han har plötsligt förvandlats till luft. Istället recyklar och multiplicerar Göteborgsgruppen sina åsikter genom att utnämna varandra växelvis till den objektiva ‘experten’ som lämnar - så överraskande! - den begärda expertisen.
1.2
Amfetamin och den växande hjärnan
Det är möjligt
att amfetamin i den för ADHD aktuella dosen kan tas utan risk för
beroendeutveckling - men inte säkert. Frågan bör utredas omsorgsfullt. Laboratorieförsök
har visat att amfetamin just på den unga, ännu växande hjärnan redan som
engångsdos kan ha djuptgripande biverkningar på neuronorganisation och
synapsutveckling, bl a en selektiv omstrukturering av neuronala nätverk i
frontalhjärnan som styr emotioner, intentioner och planerandet. [Teuchert-Noodt G et al. in J Brain Res, Eur J Pharmacol, World J Biol
Psychiatry, Life Sciences, Neuropharmacol, J Neurol Transm 1991-2002*]. Detta
kan vara just den avtrubbning och ‘amotivation’ vi så ofta ser hos
drogmissbrukare, som så småningom kan bli till rena zombies (‘kemisk
lobotomi’). Visst kan det göra oroliga barn ‘lättare att ha att göra med’, att
styra och undervisa, men till vilket pris? Kanske visar det sig en vacker dag
att vi gör samma fel som medeltidens fältskär som tappade de sårade och
stympade på blod för att lugna ner dem? De redan utblödda blev faktiskt
lugnare, eftersom de inte längre orkade att väsnas och streta emot - och snart
dog de stillsamt av sin tilltagende blodbrist.
Man bör akta sig för självuppfyllande profetsior. En rimlig försiktighet och en avvaktande hållning över många års behandlingsserier med långtidsuppföljning torde idag vara självklar. För den som är medicinskt eller biologiskt intresserad och initierad skall i en kort appendix* med källuppgifter ges några fler detaljer för att motivera dessa varningar.
1.3
I Sverige ett problem?
Amfetamin började användas som läkemedel på 1930-talet (mot nästäppa), missbrukas sedan 1950-talet och förskrivas på licens mot narkolepsi och ADHD sedan 1960-talet. Den medicinska användningen har länge varit begränsad, men har på senare år plötsligt tiodubblats. Ca 4.000 barn med ADHD behandlas, några få narkoleptiker och ca 540 vuxna med ADHD-problematik. (1996 var det 5 vuxna patienter.) Ändå tror man att ca 7.500 vuxna och mer än 10.000 barn skulle kunna hjälpas med denna terapi (Dagens Medicin 03 02 11). Tyvärr har även missbruket i Sverige stigit ganska kontinuerligt från några hundra amfetaminister på 1950-talet till ca 27.000 i slutet av 1990-talet. Sedan 1970-72 har i Sverige även amfetaminbeslagen kontinuerligt ökat på ett oroande sätt - från ca hundra för 30 år sedan en 60-dubbling till ca 6.000 idag. Den illegala produktionen (bl a i Nederländerna och i Öststaterna) och smugglingen till Sverige tycks öka snabbt. Utan tvivel har vi att göra med - förutom ett läkemedel - ett högtoxiskt hjärngift med stor beroendepotential.
1.4 ‘Evidence-based medicine’
Det är möjligt att just denna ‘toxicitetär’ även är den - i lägre doser - ‘terapeutiskt’ verksamma (hjälpande) mekanismen bakom förbättringar man ser hos ADHD-barn. Många läkemedel är i högre doser toxiska, farliga och t o m dödliga. Senaste forskning i USA har visat att ADHD-barnens hjärna över längre tidsserier tycks förändras på ett sätt som kan antyda en mer normal tillväxt. Detta kvarstår att utröna, men givetvis med stor försiktighet. Att först behandla bara den ‘hårda kärnan’ av svåra ADHD-fall, sedan göra en lång uppföljningsstudie och tålmodigt avvakta eventuella senkomplikationer och oönskade konsekvenser, innan man väljer samma terapi för en mycket större krets av patienter är det enda försvarbara sätt att utforska substansens potential som läkemedel. Detta är empirisk ‘evidence-based medicine’ i motsats till den sensationssökande karriäriver, som med höftskott, slarv och fusk alltför lätt kan åsidosätta patientens bästa. Allt detta förekommer, bevisligen. Snart kommer vi att få veta, var i dessa - av både Scylla och Charybdis hotade - farvatten Gillbergs ADHD-forskning har rört sig.
2 Metadon
2.1
Varnande exempel: överraskningar genom latenstider, blindhet för faror
genom nedsövd vaksamhet
I USA har vi just
i dagarna sett ett exempel på hur man annars kan bli överraskad av en
utveckling med nyckfulla latenstider. Länge har man - och i stadigt ökande
omfattning - använt metadon som substitutionsmedel för heroin och andra opiater
i såkallade ‘harm reduction programs’.
Just nu har dessa även fått fotfäste i Centraleuropa, t ex i Tyskland och
Schweiz, trots att långtidsuppföljningar kastar alltmer tvivel på den påstådda
nyttan. (I Sverige har man börjat tidigt med liknande försök, men i liten skala,
närmast konstant omfång och med stor försiktighet.) I en lång artikel i New
York Times från den 9.2. 2003 redogör P Belluck under titeln ‘Methadone Grows as Killer Drug’ för
följande aktuella observationer:
Allt oftare
finner man metadonmissbruk som orsak till ett snabbt stigande antal dösfall
bland narkomaner i USA. I Florida t ex steg antalet metadondödsfall från 209 år
2000 till 357 år 2001 och över 508 år 2002 (+ 71% och + 42%). I North
Carolina steg antalet metadondödsfall från 7 år 1997 till 58 år 2001 (+ 729% på
4 år), ”an absolutely amazing jump”, sade
statsepidemiologen Catherine Sandford. I
Maine steg antalet metadondödsfall med ca 800% på 5 år, från 1997-2002, och man
fann att ca 25% av alla letala drogöverdoseringar under dessa år var vållade av
metadon. Dr. John H Burton, medicinsk
chef för Maine Emergency Medical Services,
beskrev en ‘flodvåg’ av metadonfall skölja över akutstationerna. Denna
plötsliga stigning av antalet metadondödsfall ”has floored many drug experts”, då man länge ansåg metadon som
alltför ‘långsam och sederande’ för att kunna bli till en begärlig
missbruksdrog.
”Out of noplace came methadone,” sade James McDonough, chefen för Florida Office of Drug Control. ”It now is
the fastest rising killer drug.” Självfallet kom det inte från
‘ingenstans’, utan det användes i en lång rad av tvivelaktiga
substitutionsprogram över hela landet - och så kom det också direkt in i
missbrukarkretsar, som började handla med det. Många såkallade ‘experter’
bagatelliserade metadonriskerna under flera decennier och propagerade för en
alltmer frikostig användning av denna syntetiska opiat. I många västtyska
städer (t ex i Hamburg) kunde man sedan många år tillbaka avläsa ett stigande
antal drogdödsfall förenade med eller orsakade av metadonblandmissbruk. Allt
oftare dök metadonet upp på städernas drogmarknader som ett rent tillskott,
sponsrat av samhället.
”We’ve got years of experience with methadone and suddenly we’ve got this problem,” sade Dr H Westley Clark, chef för det federala Center for Substance Abuse Treatment. I Portland och Cumberland County, där 2002 minst 30 metadondödsfall konstaterades, fann man att metadon genom en allt frikostigare förskrivning hade blivit allt lättare att får tag i på gatan (Sgt. Scott J Pelletier), t o m för barn och till överkomliga priser (Dr. Ernest C Rose).
2.2
Ingen brist på varningar
Även av andra
skäl är det märkligt hur ‘experterna’ hade kunnat ‘golvas’ av denna utveckling.
Redan för två år sedan hade det federala Drug
Abuse Warning Network varnande rapporterat att från 1997 till 2001 antalet
akuta patienter som sökte vård efter metadonmissbruk nästan dubblerades till
10.725 personer per år. Just den fördröjda och något utslätade/dämpade
narkotiska effekten hos metadon gör drogen så nyckfull och farlig. Först på senare
år har läkare under allt fler förevändningar börjat att förskriva metadon i
stigande omfattning, även som smärtterapi (Dr Edward C Covington, chef för ett ‘chronic pain rehabilitation program’
vid Cleveland Clinic i Ohio, tidigare
president för American Academy of Pain
Medicine), sedan det alltmer uppfattas som en legal och accepterad drog.
Och Dr Marc Shinderman, chef för en
metadonklinik i Westbrook, ”was
mystified” över de stigande dödsfalltalen efter metadonöverdoseringar, ty ”methadone has been around a long time… it’s
a kind of puzzle.” All denna förvåning kan dock bara förvåna, när
man förstår metadonets verkningssätt i människans hjärna: Det påverkar samma
receptorer på samma celler och på samma sätt som äkta, naturliga opiater. Det
leder till atrofier av samma cellstrukturer och funktioner, alltså till samma
skador. Denna substitution är således inget botemedel för narkomanen, vilket
många entusiaster har försökt inbilla allmänheten, utan - tvärtom - inget annat
än en effektiv, av skattebetalaren bekostad förlängning och fördjupning av beroendet och missbrukarens hjärnskador.
När har man någonsin botat en förgiftning genom att fortsätta med att tillföra
organismen samma gift? Har man blåst rök i lungan på den rökskadade? Ersatt cigaretter
med cigarrer? När kommer man att bota alkoholismen med Wodka för att komma
ifrån Whiskyn? - Allt detta är optimism på linkahåll och liknar förslagat att
borra hål i botten av en roddbåt för att släppa ut spillvattnet - utan att ha
en lösning för det kända fenomenet att sjöns vatten då som regel kommer att
strömma in.
Surprise, surprise? - Nej, i allt denna
missbruksproblematik och -dynamik finns inget att vara förvånad över. Vissa
långtidseffekter inställer sig med obönhörlig logik, om även med en bedräglig
latens. Det vi ser här i USA har på senare år också börjat att bli synligt i
Tyskland - och nyss i Norge: Helt oförhappandes skriver Norges Aftenposten,
utan att vara medveten om den alarmerande artikeln i New York Times, den 13.2. 2003
om samma trend i Norge:
År dödade av en
överdos metadon
2000 13
2001 25
2002 44 (Källa: Eksplosiv økning i
metadondødsfall, Aftenposten, 13.2. 2003)
Även här är man överraskad. Det hela visar bara hur lätt (och länge)
såkallade experter kan bli hemmablinda, när det handlar om deras käpphäst. Allmänheten
borde vara mån om att alltid kunna tillföra en dosis av sund skepsis och
förnuft även till specialisternas hypoteser. Detta förnuft torde vara en av de
få ämnen vi inte kan överdosera.
***
* 3
Appendix: Vetenskapliga resultat
Redan okt 1998
på ‘Kongressen för biologisk psykiatri’
i Jena fick forskarna Prof Dr Dr G Teuchert-Noodt och Prof Dr RR Dawirs,
neurofysiologer på universitetet i tyska Bielefeld, ett vetenskapspris för det
bästa arbetet på området ‘substansrelaterade
förändringar i struktur och funktion av beteenderelevanta hjärnregioner’. De
hade visat att ‘framför allt den
ungdomliga hjärnan under utveckling kan av ringa mängder neuroaktiva substanser
bli förändrad med specifika ombyggnadsprocesser’ som de kallar för ‘strukturfarmakologiska implikationer av
drogmissbruket’. Deras nyaste experiment på djurhjärna visar att ‘redan en engångsinverkan av amfetamin
kan utlösa en selektiv omstrukturering av neuronala nätverk i limbiska systemet
och frontalhjärnan, som styr emotioner, värderingar, intentioner och
planläggning resp. handlingskoncept. Just där kan följdrika och irreversibla
skador iakttas. Hos människan torde sådana effekter framför allt inverka på
hennes etisk-sociala kompetens.’ Det är precis vad vi ser svikta hos
narkomaner i hela världen.
‘Droger ingriper principiellt som falska
signaler i den fortlöpande processen av transmitterberoende cellförknippning
(synaptogenese)…mycket sannolikt i limbo-prefrontala interaktioner och den
livslånga proliferationen av granulerade celler i gyrus dentatus hippocampi
(den enda kända livslångt aktiva nervcellsnybildningsregionen (neurogenesen).’
Denna region är också avgörande för all inlärning och prioritering/hierarkisering.
Just här är postnatala utvecklings- och mognadsprocesser mycket störbara. ’Aktivitetsberoende modulation av
neuronala nätverk i hippocampusregionen är väl belagd och kan tydas som en
adaptiv strukturering av varselblivningsinput och limbiska
erfarenheter/värderingsminnen.’
Nya experiment har visat att haloperidol stimulerar, amfetamin hämmer denna cellproliferation. Dopamin tycks vara involverat i den naturliga kontrollen av dessa processer. Även hos vuxna djur har en engångsapplikation av metamfetamin haft en suppressiv effekt på cellgenesen i hippocampus, som kunde motverkas av den antihallucinogena haloperidolen. Därmed kan den toxiska inverkan av metamfetamin på den växande hjärnan anses vara otvetydigt bevisad. (På samma sätt har på senare år haschischs, ‘partydrogernas’ och GHB:s deletära effekt på hjärnan avslöjats: De har visat sig vara delvis mer genomgripande och irreversibla än av vissa ‘hårda’ droger.)
4
Källor:
Teuchert-Noodt G,
Dawirs RR: Age-related toxicity in prefrontal cortex and
caudate-putamen complex of gerbils (Meriones
unguiculatus) after a single dose of methamphetamine – Neuropharmacol 1991,
30: 195-204
Dawirs RR,
Teuchert-Noodt G, Czaniera R: The postnatal maturation
of dopamine fibers in the prefrontal cortex of gerbils (Meriones unguiculatus) is sensitive to an early single dose of
methamphetamine. A quantitative immunocytochemical study – J Brain Res 1994,
35: 195-204
Teuchert-Noodt G, Dawirs
RR: Neuromorphogenetische Aspekte des Drogenmißbrauchs. In: Kovar KA, Muszynski I, Burmester J (eds): Ecstasy Today and in the
Future. -- Sucht. Zschr f Wissensch u Praxis, Sonderband 1997,
Neuland, Geesthacht 1997: 31-4
Nossol M,
Teuchert-Noodt G, Dawirs RR: A single dose of
methamphetamine in neonatal gerbils affects adult cortex prefrontal GABA
innervation – Eur J Pharmacol 1997, 340: 3-5
Wegnwr IC, Dawirs RR,
Grond C, Teuchert-Noodt G: Dopamine and the
regulation of cell proliferation in gerbil (Meriones
unguiculatus) pyloric mucosa – Life Sciences 1997, 60: 2005-11
Dawirs RR,
Teuchert-Noodt G, Nossol M: Pharmacologically induced
neural plasticity in the prefrontal cortex of adult gerbils (Meriones unguiculatus) – Eur J
Pharmacol 1997, 327: 117-23
Dawirs RR, Hildebrandt
K, Teuchert-Noodt G: Adult treatment with
haloperidol increases dentate gryus cell proliferation in the gerbil
hippocampus – J Neural Transm 1998, 105: 317-27
Teuchert-Noodt G,
Dawirs RR, Hildebrandt K: Adult treatment with
metamphetamine transiently decreases dentate granule cell proliferation in the
gerbil hippocampus – J Neural Transm 2000, 107 (2): 133-43
Hildebrandt K,
Teuchert-Noodt G, Dawirs RR: A single neonatal dose of
methamphetamine suppresses dentata granule cell proliferation in adult gerbils
which is restored to control values by acute doses of haloperidol – J Neural
Transm 1999, 106 (5/6): 549-58
Bagorda F, Lehmann K,
Teuchert-Noodt G: The maturation of overlapping serotonergic
and prefrontofugal afferents in the parietal cortex and caudate-putamen is
suppressed by pharmacological and environmental interventions in gerbils –
World J Biol Psychiatry 2001, 2: 236S
Blaesing R, Nossol M,
Teuchert-Noodt G, Dawirs RR: Postnatal maturation of
prefrontal pyramidal neurones is sensitive to a single early dose of
methamphetamine in gerbils (Meriones
unguiculatus) – J Neural Transm 2001, 108 (1): 101-13
Neddens J, Lesting J,
Dawirs RR, Teuchert-Noodt G: An early methamphetamine
challenge suppresses the maturation of dopamine fibres in the nucleus accumbens
of gerbils: on the significance of rearing conditions – J Neural Transm 2002,
109(2): 141-55